Det fanns en gång ett samhälle där ett kön sågs som det främsta, därför utgick all statlig inblandning från kön nr 1. Allt som instiftades i lagen, som till exempel medborgarskapet, blev det första könets rättigheter. Det kön som blev underordnat ansågs inte bidra till nationalstatens upprätthållande och blev därför tvingat till att vara det första könets egendom. Den underordnades kropp och sexualiteten kom därför att ägas av det första könet. Detta
motiverades av att de underordnade saknade juridiska rättigheter. De juridiska rättigheterna legitimerade alltså förtrycket av de underordnade eftersom staten ansåg att dessa behövde kontrolleras. Eftersom det andra könet inte var en del av samhället kunde misshandel och våldtäkter lagligt utövas. Lagen skyddade alltså kön nr 1 så länge våldet inte skedde offentligt och staten inte behövde se det.
Allt eftersom tiden gick ökade kön nr 2s kamp för att skaffa sig rättigheter och för att få existera på samma villkor. Kön nr 2 började göra motstånd i tysthet men desto fler dom blev desto högre
skrek dom och agerade. Men eftersom rättsystemet är byggt av kön nr 1 såg staten risker med att ge det andra könet rättigheter. Staten misstänkte att dom skulle använda rättigheterna till utpressning gentemot det första könet. Staten ignorerade alltså protesterna. Eftersom staten tjänade på kön nr1s förtryck såg dom inte heller våldet mot kön nr 2 som ett brott och tog därför inget juridiskt ansvar. Istället skulle könen leva i äktenskapet och fortsätta sin relation på den överordnades villkor och ignorera kön nr 2s protester.
Idag misshandlas, våldtas och mördas kvinnor av män i sin närhet. Det första könet har i och med medborgarskapet, juridiskt företräde och det andra könet tilldelas därför låg eller ingen trovärdighet. Om en kränkning verkligen skett bestäms ur ett manligt perspektiv, detta eftersom nationalstaten är grundat av och för mannen. Därför legitimerar staten och maktordningen sexualiserat våld och könsförtryck. Genom att skrapa på historian ser vi att den inte är så långt bort som vi trott. Och hur skulle den kunna vara det när lagstiftaren ända från början varit förtryckaren och nationalstaten alltid varit mannens egendom. Låt oss ta ett exempel, Lagväsendets domare tackar nej till kurser som handlar om mäns våld mot kvinnor
för att dom är rädda för att tappa sin objektivitet. Frågan är om det här argumentet skulle vara desamma om det gällde vilken annan kriminell handling som helst. Detta tyder på att Staten bygger på en maktordning där de som faller utanför normen, det vill säga de som inte är vita heterosexuella män, är tvingade att underordna sig. Idag är vi här och protesterar mot könsförtrycket. Makten vill se de underordnade grupperna splittras, därför måste vi göra
tvärtom, gå enade. Vi måste sluta slå mot varandra och istället slå uppåt, mot auktoriteter och mot nationalstaten. Kvinnokampen måste tillsammans med alla andra kamper sträva efter att avskaffa alla maktordningar. För i ett samhälle med maktordningar kan vi aldrig existera på lika villkor.
Enade, genom kvinnoseparatism tar vi ikväll, natten tillbaka!!
